Detta verk uppförde jag på 13festivalen i Göteborg, 2018.
I detta verk vill jag utforska vad närvaro är.
Den inre kontra den fysiska närvaron.
Det är ett rum med publik. Här blir de direkt deltagare av verket. Jag välkomnar de in till rummet. De hör min röst ur ett par högtalare som är placerade vid entrén. Jag ger de instruktionen:
“Para ihop Er två och två. Var med någon som Ni inte känner.
Ställ eller sätt Er på en plats där Ni är bekväma. Välj som är nummer ett och vem som är nummer två. Nummer ett börjar att titta i nummer tvås ögon. Jag kommer att sätta min timer på tio minuter. Den som är nummer två kan känna på hur det känns och är att bli betraktad. Det är viktigt att ni hela tiden ser i ögonen.
”Ok?”
“-Ok!”, utropar de.
” Så nu sätter jag igång timern.”
Tio minuter går.
“-Nu är tiden ute”, säger jag.
” Nu ger Ni varandra tio klappar med båda händerna. 1,2,3,4,5,67,8,9,10.
Och nu byter ni roller. Så nummer två betraktar nummer ett i ögonen. Och nummer ett känner på hur det är att bli betraktad. Är Ni redo?”
“-Jaaaa!, utropar de.
“Ok, då kör vi!”, säger jag.
Jag sätter igång timern igen på tio minuter. Jag kan nästan uppleva hur skiftningarna mellan ögonkontakten och känslorna hos paren tangerar.
Efter tio minuter.
“Nu har det gått tio minuter. Ni kan nu ge varandra tio klappar med händerna. 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10. Bra! Och nu vill jag att ni delar era upplevelser med varandra om hur det var att göra detta.”
Jag är kvar i högtalarna. Jag hör de tala med varandra. Jag hör skratten. Jag hör fnissen. Jag hör hur de avbryter varandra och vill fylla i meningarna. Är det all genans som äntligen kommer ut? Är det ljuden av skräck jag hör? Är det glädjen att äntligen bli sedd av någon?
Jag ber de höra av sig till mig och beskriva sina upplevelser. Jag önskar de en skön kväll och att jag ser fram emot att träffa de i framtiden.
Jag lägger på luren och vips är jag i mitt vardagsrum i mitt hem i Gnesta.
Jag var där i Göteborg med min röst och mitt sinne, men min kropp var i Gnesta. Var var min närvaro?



